Foucault. “Detta är inte en pipa”.

Kalligrammet har tre funktioner. Komplettera alfabetet. Uppepning utan retorik. Fånga någonting i en fälla av två tecken.

Magrittes bilder är kalligram. De är upplösta sådana. Elementen finns där, men inte fogarna. Enheten upphävs i samma ögonblick som den konstitueras.

I kalligrammet sönderfaller skillnaden mellan bild och text. Magritte återskapar denna separation. Texten svävar fritt från bilden.

Det sönderfallande kalligrammets utsagor kan läsas på åtminstone tre olika sätt. Vd som står på spel är tolkningen av “detta”. “Detta” kan syfta på bilden (a) eller på texten (b). Eller på bilden *och* texten (c). Detta är alltså en fråga om att antingen accentuera elementen eller om att accentuera montaget. Ingenting i bilden säger betraktaren vilken av dessa tre möjliga tolkningar som är överordnad.

Remsan får en central roll. Remsan beteknar ett tomrum, men också ett avstånd mellan de två metoderna för representation: den tecknande, mimetiska och den betecknande, språkliga.

I den västerländska traditionen har dessa två represntationsformer aldrig kunnat dra jämt. En av dem måßte alltid vara överordnad då de möts. Bilden över texten, eller tvärtom.

Hos Klee upplöses denna regel. De två blir jämbördiga.