Källa: Hans-Georg Gadamer, “Om förståelsens cirkel” i K. Marc-Wogau (red.), Filosofin genom tiderna, band 5, Stockholm 1981

… att tolkning börjar med för-begrepp, som ersätts med lämpligare begrepp: just dessa ständigt nya utkast som utgör förståelsens och tolkningens inträngande i meningen, utgör det förlopp som Heidegger beskriver. Den som söker förstå utsätter sig för att bli förvillad av för-meningar som inte bekräftas av sakerna själva. Så är förståelsens ständiga uppgift att våga utarbeta de rätta till saken anpassade utkasten, dvs. föregripanden som erhåller sin bekräftelse först genom sakförhållandena. Här finns ingen annan objektivitet än utarbetandet av för-meningar som bekräftas. (329)

Om “måttstocken” — varje utsaga presenterar en begränsad mängd tolkningsmöjligheter (perspektiv):

… meningar är visserligen en rörlig mångfald av möjligheter, men inom denna mångfald av det som kan menas, dvs. av det som en läsare kan finna meningsfullt och såtillvida kan förvänta sig, är ändå inte allting möjligt, och den som inte har hört vad den andre verkligen säger skall till slut inte kunna inordna det i mängden av förväntningar. Och här finns sålunda en måttstock. (329)

För-domar skall delta i tolkningsansatsen, inverka på meningen, men inte bestämma meningen:

Den som skall förstå skall inte från början överlämna sig åt de egna tillfälliga för-meningarna och därmed så konsekvent och ihärdigt som möjligt höra förbi textens mening – tills det kanske blir omöjligt att inte höra den, och den då kullkastar den förmenta förståelsen… Den som vill förstå texten är tvärtom beredd att låta den säga honom något. Därför måste ett hermenvtiskt skolat medvetande från början vara mottagligt för möjligheten att texten säger något annat än man förväntar sig. Sådan mottaglighet förutsätter emellertid varken att man är ‘neutral’ när det gäller saken eller att man utraderar sig själv, utan innebär att man avpassar sina egna avvikande för-meningar och för-domar efter saken. (330)

Konstaterande och accepterande av Heiddegers utgångspunkt, att för-förståelsen alltid finns där och inte går att undfly. Ett friläggande av en helt oberoende innebörd genom en subjektiv identifikation med författarintentionen (den “divinatoriska aktien”) är alltså inte möjligt — och inte heller önskvärt

I Heideggers analys får den hermenvtiska cirkeln en helt ny innebörd. Förståelsens cirkelstruktur avsåg i de tidigare teorierna alltid den formella relationen mellan det enskilda och det hela, resp. dess subjektiva återspeglingar: den anade antecpiationen av det hela och den efterföljande analysen av det hela i enskildheter. Enligt denna teori rörde sig cirkelrörelsen fram och åter i texten och blev upphävd i den fullbordade förståelsen av denna. Förståelsens teori nådde sin höjdpunkt i en divinatorisk akt, vid vilken man helt försätter sig i författaren och därigenom får en lösning på allt det hos texten som är främmande och väcker undran. Heidegger däremot inser att textens förståelse hela tiden förblir bestämd av för-förståelsens föregripande rörelse. (331)

Detta är det historiska medvetandets uppgift:

“Vad Heidegger beskriver på detta sätt är ingenting annat än det historiska medvetandets konkretiseringsuppgift. Denna fordrar att man är medveten om egna förmeningar och för-domar och att man alltid låter det historiska medvetandet genomtränga förståelseprocessen, så att uppfattningen av det historiska andra och den därvid tillämpade användningen av historiska metoder inte läser ur materialet blott det som man själv inlagt i det.” (331)

Om förförståelse; vår förförståelses första utgångspunkt är att det finns meningsenhet i texten, att den innehåller en begriplig sanning som det går att utvinna:

Föregripandet av fullkomligheten, som bestämmer all vår förståelse, visar sig själv i varje enskilt fall ha ett bestämt innehåll. Det förutsätts inte bara en immanent meningsenhet, som ger ledning åt den som läser texten, utan läsarens förståelse ledes ständigt också av transcendenta meningsförväntningar som har sin grund i förhållandet till det menades sanning. (s. 331)

En liknelse vid brevskrivning:

Liksom brevmottagaren förstår de meddelanden som brevet innehåller och till en början ser tingen med brevskrivarens ögon, dvs. håller för sant vad denne skriver — och inte söker förstå brevskrivarens mening som sådan, på samma sätt förstår vi också den traderade texten på grundval av meningsförväntningar hämtade från vår egen situation. Och liksom vi tror på en korrespondents meddelanden därför att han var närvarande eller på annat sätt visste bättre, så räknar vi också när det gäller en traderad text i princip med möjligheten att den vet det bättre än vår egen för-mening vill göra gällande. Först om försöket att låta det sagda vara sant misslyckas uppkommer strävan att ‘förstå’ texten — psykologiskt eller historiskt — som en annans mening. (s. 331f)

En obruten tradition kan förmedla “saken” som en “utan inskränkning självklar enighet”:

Den första av alla hermenevtiska betingelser förblir således: att förstå saken, att ha att göra med samma sak. Förståelsen av saken bestämmer vad som skall betraktas som den egentliga meningen och därmed också användningen fullkomlighetens föregripande. … Hermenvtiken måste utgå från att den som vill förstå är förbunden med saken som kommer till tals genom det traderade föremålet, och har anslutit sig till eller ansluter sig till den tradition ur vilken det traderade meddelandet talar. Å andra sidan vet det hermenvtiska medvetandet att det inte kan vara förbundet med saken på ett sådant sätt att en utan inskränkning självklar enighet föreligger, samma sorts enighet som gäller vid en oavbrutet fortlevande tradition. (s. 332)

Om hermeneutikens kärna, dess emellan:

Det består verkligen ett motsatsförhållande mellan förtrolighet och främlingskap som är grunden till hermenvtiska uppgiften, dock så att den inte med Schleiermacher skall förstås psykologiskt som en spänning som uttrycker individualiteten hemlighet, utan sant hermenvtiskt, dvs. med avseende på det som sagts: ett språk med vilket traditionen talar till oss, utsagor som den riktar till oss. Den ställning av något mellan främlingskap och förtrolighet som det traderade har för oss, är alltså ett “emellan” som ligegr mellan den historiskt menade, genom avståndet förvrängda saken och tillhörigheten till en tradition. I detta “emellan” är hermenvtikens sanna ort. (s. 332)

Gadamers avståndstagande från “historismens naiva antaganden”, tidsavtåndet (“detta emellan”) är ingen avgrund utan “en positiv och produktiv möjlighet till förståelse”:

Av denna mellanställning som hermenvtiken intar följer att det som i tidigare hermenvtik förblev helt merginellt, nämligen tidsavståndet och dess betydelse för förståelsen, nu bildar dess medelpunkt. Tiden är inte primärt en avgrund som måste överbryggas därför att den skiljer åt och håller på avstånd, utan tiden är i själva verket en bärande grund för det skeende i vilket den nuvarande förståelsen har sina rötter. Tidsavståndet är därför inte något som måste övervinnas. Detta var däremot historismens naiva förutsättning att man försätetr sig i tidens anda, att man tänker i den tidens och inte i sin egen tids begrepp och föreställningar, och på så sätt uppnår historisk objektivitet. I själva verket kommer det an på att inse att tidsavtåndet är en positiv och produktiv möjlighet till förståelse. (s. 332f)

Så viktigt är tidsavståndet att Gadamer är tveksam till möjligheten att göra bedömningar av samtida konst:

Sålunda är omdömena om samtida konst osäkra på gränsen till förtvivlan för det vetenskapliga medvetandet. Uppenbarligen närmar vi oss sådana skapelser med okontrollerbara för-omdömen som kan förläna dem överresonans som inte är konform med deras sanna innehåll och deras sanna betydelse. Först avdöendet av alla sådana aktuella relationer gör att deras egen gestalt blir synlig och därmed möjliggör förståelsen av vad som är sagt i dem, en förståelse som kan göra bindande anspråk på allmängiltighet. (s. 333)

Riktiga estetiska omdömen går alltså inte att fälla, annat än i ljuset av tidsavståndet — hermeneutikens emellan — man undrar då hur det förhåller sig med etiska och moraliska, omdömen — kan också dessa fällas endast i efterhand?