Den svenska journalisten Henrik Arnstad har skrivit en bok som behandlar den Finska regeringens relationer till Nazi-Tyskland under andra världskriget. De indignerade reaktionerna har inte låtit vänta på sig. En ”svensk attack” skriver Hufvudstadsbladet och syftar på att marskalk Mannerheim och andra monumentala herremän dras i smutsen av den respektlöse Arnstad. Även i denna tidning, på ledarplats och på annat håll, har upprörda reaktioner formulerats.

De undertoner man finner hos Arnstads belackare är beklämmande: storebror Sverige är i farten igen; slår orättfärdigt mot sitt lilla öst-syskon, precis som man alltid så självförhärligande tillåtit sig själv att slå mot resten av världen. För i Sverige sitter man i trygga fåtöljer och kan kosta på sig denna lyx. Luftslott har man minsann, men inga egna monument att stoltsera över och därför far man ut i dessa ständiga moralpredikningar och invektiv över andras dyrgripar.

Ungefär så låter det.

Det är som att Arnstad hade upphört att vara individ och istället förvandlades till nationell symbol; en härförare för de svenska moralisternas korståg mot omvärlden.

Arnstads eventuella brister eller förtjänster som historiker kan lämnas därhän. Det har andra redan ägnat sin uppmärksamhet åt. Det viktiga är att fokusera på dessa pinsamma reaktioner; reaktioner som uppenbart behöver problematiseras, eftersom de i sig visar på en märkligt naiv syn på förhållandet mellan historia och historieskrivningens roll i vårt samhälle. Där bakom anar man också mer än en anstrykning av unken nationalism.

Ingen tvivlar på att man i Finland har genomlidit ett smutsigt och våldsamt 1900-tal; självklart måste vi också förstå att människor i krig agerar utifrån desperation, utifrån en nödsituation. Vi behöver en sådan elementär hermeneutik som gör det möjligt att begripa (och kanske till och med att sympatisera med) varför x eller y agerade si och så i ett givet skede. Ett mått av inlevelse är helt enkelt nödvändigt, om vi ska kunna bena ut de motiv som drev människor att handla som de gjorde.

Men det betyder inte att vi måste acceptera handlingarna, eller att vi ska förtiga dem. Framförallt måste vi oavbrutet fundera över vilka monument vi bygger över handlingarna och de individer som utförde dem; vi måste fundera över vad det innebär att vörda dessa monument i dag. För hjältar existerar inte annat än i efterhand.

Det är då inte alls frågan om att som domare dela upp historien i läger av skyldiga och oskyldiga. Vad det handlar om är att alltid vara vanvördig, att undvika sådan panegyrisk verksamhet som Nietzsche redan på 1870-talet förkastade som monumentalistisk – ”de svärmiska skurkarnas” historieskrivning, historien som den skrivs av de som använder det förgångna som ett medel i nuets politik.

På Ålandstidningens ledarsida frågar man sig om man verkligen borde betrakta historien som Arnstad gör, ”genom nutidens glasögon”, och orättvist döma de finska monumenten.

Frågan är felaktigt ställd, för den implicerar en föreställning om att historien på något vis skulle gå att skriva utifrån en ”rättvis” och alltså neutral synvinkel, att historien skulle finnas någon annanstans än i nuet. Men i själva verket finns det ju inte någon historia, utan bara trycksvärta på arkiverat papper och berättelser om dessa arkivobjekts innebörd. Det förgångna är förgånget. Vad som finns är historieskrivning och historiebruk.

Den relevanta frågan är istället – hur används denna historieskrivning i dag?

En historieskrivning som används för att rättfärdiga nuets nationalistiska sentimenter – och som sedan allt för lätt övergår i sådant ressentiment som reaktionerna på Arnstads bok uppvisar – en sådan historieskrivning är monumental, reaktionär och förkastlig. Minst av allt är den kritisk. Och historien borde användas kritiskt, som en slägga för att krossa monumenten.