Jag läser i tidningen att en åländsk bloggare har tilldömts vite i hovrätten. För ärekränkning. Utan att veta mycket om detaljerna är det lockande att se fallet som symtomatiskt.

För det kan vid det här laget inte ha undgått någon att vi, som en debattör påpekade i DN här om dagen, tycks leva i kränkningarnas tidevarv. En återblick mot några av de senaste årens mest intensiva diskussioner visar detta. För stunden är kränkningen den motor som driver debattens allra häftigaste svall.

Exemplen är många. Mest omedelbart tänker man förstås på reaktionerna på de danska mohammedkarikatyrerna; Lars Vilks berömda hundteckningar av samma profet, eller den nya irländska lagen mot hädelse.

I dessa fall rör det sig om kränkningar av religiösa symboler eller livsformer. Profanerandet av religiösa värden ter sig alltjämt som den mest såriga exponeringsytan för den kränktes lidanden. Det senaste exemplet i den svenska debatten är ju annars konstnären Anna Odells kontroversiella konfrontation med psykiatrin och det efterföljande spelet i medierna. I det fallet rörde det sig om en förmodad kränkning av en sekulär institution, i förlängningen till och med av hela samhället.

Men det verkligt centrala i sammanhanget är att diskussionen av dessa förmenta kränkningar aldrig förs utan en samtidig diskussion av yttrandefriheten och dess eventuella behov av inskränkning. Här återfinner man debattens två poler; i ringens ena hörn står den totala friheten, i det andra förbudet. Det som står på spel är alltid gränsen mellan ett yttrandes frihet och dess undertryckande genom en hotande censuråtgärd.

I denna match är det, å ena sidan, lätt att identifiera sig med den ryggmärgsmässigt liberala hållning som försvarar ett tillstånd av total verbal rörlighet. Å andra sidan finns här också ett helt komplex av betydande svårighet, och svaren är inte alls givna.

Man kan till exempel minnas det faktum att censur inte enbart inskränker utan också har produktiva sidoeffekter. Ett förbud leder inte sällan till motstånd, och när det är fråga om begränsningar av det fria uttrycket handlar detta motstånd om en förfinad och intensifierad uttryckskonst — snirkligheter, retoriska knep, ironier: ett kodat språk tenderar att uppstå, som på så vis undgår förbudets formaliserade och därför ofta styvbenta angrepp. Ett exempel är den DDR-litteratur som nådde kreativa höjder i brottningsmatchen med Stasis övervakning. Ett annat är Hollywoodfemtiotalets skandalösa anspelningar på prostitution och homosexualitet.
Frågans enkelhet är alltså skenbar. En sån lycka då att tidskriften Glänta tidigare i år publicerade en artikel av Dave Boothroyd som sprider välbehövt ljus från nyanserande vinklar.

Boothroyd påpekar där att det aldrig kan komma på fråga att välja ett antingen-eller mellan dessa två förmodade motpoler. Om inte annat så åtminstone av den enkla anledningen att även en total yttrandefrihet bottnar i ett ursprungligt förbud: nämligen inskränkningen av inskränkningen.

Kontentan? Någon kommer alltid att censurera någon. Eller: bortom frihet och kränkning döljer sig vilja till makt, som en viss mustaschprydd 1800-talsobservatör förnöjt hade konstaterat. Vad spelet handlar om är alltså följande: vilken slags censur, vilka skrankor är att föredra?

Boothroyds viktiga slutpoäng är att den skenbara dikotomin möjligen har skylt över ett viktigt faktum; nämligen att censuren håller på att ändra karaktär. Det är kanske inte längre nödvändigtvis från en central statlig punkt som vår tids förbud härstammar. I lika hög grad kommer det från dig själv och dina jämbördiga. I den offentlighet som numera medieras genom nätverken är friheten från början total. På YouTube laddar du upp och tittar på vad du vill, men det material som en tillräcklig mängd (eller en tillräckligt stark aktör) finner olämpligt kommer att ohjälpligen att raderas. Censorns makt har därmed gått från att vara central och lätt identifierad till att vara diffus och lätt att förbise.

Frågan är öppen: vilket föredrar vi?