Ljudet kan vi inte undfly. Samtidigt får vi höra att samhällets ljudnivåer hela tiden ökar. Man talar om att ljudlandskapet har förorenats, rent av förpestats; i skolor, på torg, i hemmen. ”Våra öron är jämt under attack”, som Benita-Mattsson Eklund till exempel uttryckte det i en ledare härom veckan.

Säkert ligger det något i dessa observationer. Men kan det inte vara värt att fundera över en gång till – anar man inte här också ett underliggande antagande? För om nuet är förorenat borde det ju förutsätta ett rent förflutet. Förr var det rent och nu är det smutsigt – därför bör vi söka tystnaden. Eller?

Rent historiskt har ljudlandskapet förstås förändrats över tid. Det kan knappast råda tvivel om den saken. Det har förändrats i samma takt som samhället har gjort det. Frågan är om det rör sig om en intensifiering, en generellt tilltagande försämring som går att registrera över tid; kan inte den avgörande skillnaden lika gärna vara kvalitativ? Kanske hör vi andra ljud idag, kanske uppfattar vi samma ljud på nya sätt?

Här bör man förstås tänka på dagens strömlinjeformade kontorsmiljöer, jämföra dem med det hårda smattrandet från 1700-talets manufakturer. Man bör också ställa dagens stadstrafik i kontrast med otaliga droskor som studsar fram över skumpiga kullerstensgator, skrikande fotgängare som i sista stund kastar sig undan för att undgå döden. För att inte tala om New Yorks trånga och myllrande gator kring mitten av tjugotalet. Frågan är om inte vår offentlighet, vid närmare eftertanke, i själva verket framstår som märkvärdigt befriad från alla dessa ljud –pockande utrop, bullret från gycklare och gatumusikanter.

Samtidigt som det offentliga rummet befriades från gårdagens ruttna stanker har det också berövats allt detta larm som på ett självklart vis hörde det förgångna till. Man behöver inte resa långt för att återuppleva det. Jämfört med en marockansk handelsgata ter sig Europas statsmiljö i varje avseende som klinisk.

Så visst, ljuden finns där. De rör vid oss, stör oss, roar oss. Men, och det här är alltså min lilla misstanke, de har också alltid funnits där. Rört oss, stört oss, roat oss.

Kanske är det i själva verket så att vårt samhälle präglas av en rörelse mot tilltagande tystnad, snarare än av den motsatta riktningen. En kvardröjande dröm i så fall, med tydliga rötter i de neurasteniska diagnosernas ängsliga varningar och hos Georg Simmels sociologiska teorier, om stadslivets åverkan på människan.

Det finns förstås också vetenskapligt grundade förhoppningar om att uppnå tystnadens drömlandskap. Genom en enkel fasförskjutning kan två identiska, anti-polära ljudvågor framställas. Vågorna tar ut varandra – spelar man upp ett sådant ljud uppfattas det som tystnad. En hörbar frånvaro som överröstar allt annat. Sedan några år tillbaka finns det färdiga produkter på marknaden, små hörlurar med inbyggd mikrofon och kretsar som producerar den önskade effekten. Tystnadens drömmerier, det sensoriska utslocknandets utopi når ett förfinat materiellt utryck genom dessa små hjälpmedel.

Ljudet undflyr vi inte. Lyssnar man noga så förstår man genast att också tystnaden – den alldeles vanliga, icke-artificiella tystnaden – alltid ger ifrån sig ett larm. Kompositören John Cage visade detta i verket ”4.33”. Partituret, som i övrigt är tomt, instruerar en instrumentalist att göra sig redo att spela, sedan vänta orörlig, för att till sist resa sig och gå. Under 4 minuter och 33 sekunder hör publiken tystnaden som är deras andetag, harklingar och krafsanden. Rummets eget brus, snarare än det enskilda subjektets surrande.

Om man bara lyssnar, går det att höra det nog är så som Blixa Bargeld formulerade det en gång – att ”Silence is sexy”.