Just för stunden, tack vare den aktuella operauppsättning på kultur- och kongresshuset i Mariehamn, har Joel Pettersson intagit den plats i rampljuset som han alltid längtade så mycket efter. Den senaste veckan har ju Petterssons liv och verk rönt välförtjänt uppmärksamhet, inte bara i lokaltidningarna och i Hufvudstadsbladet, utan också på Svenskans och Dagens Nyheters kultursidor.

Förutom recensenternas obligatoriska domslut över uppsättningens brister och förtjänster ägnas också en hel del möda åt att karakterisera huvudpersonen, Joel själv. Uppsättningens objekt måste ju göras bekant för den rikssvenska publik som knappast hört talas om Pettersson, än mindre läst honom eller sett hans tavlor. Jag kan därför inte låta bli att reflektera över den bild av Joel som växer fram då man studerar dessa recensioner.

I SvD skriver man om ”en avvikare”, ”särlingen från skärgårdssocknen Lemland”, och påminner oss om att Joel är att betrakta som ”Ålands van Gogh”, en missförstådd och ”säregen man”. DN:s Thomas Anderberg väljer att rubricera sin recension ”Ett liv fyllt av tragik”, vilket naturligtvis i första hand är en hänvisning till Joels rent biografiska omständigheter snarare än till operans sceniska representationer. Han påpekar också att Joel ”avled sinnessjuk vid 45 års ålder”. I båda fall presenteras bilden av den geniale, men ack så sjuklige och missanpassade konstnären.

Det är glädjande att det skrivs om Joel, men är det inte en ganska enhetlig bild som alltid återkommer? Inte falsk nödvändigtvis, men inte heller sann. Snarare enfaldig, i ordets rätta bemärkelse. Frågan är varifrån denna stereotypa bild härrör? Svaret stavas, naturligtvis, Valdemar Nyman och hans biografi ”Pojken och den gråa byn”.

För det är just Nymans bild av Joel, ”Valdemars Joel”, som har fått dominera ända sedan sjuttiotalet.

Nymans habila försök, en utpräglat psykologiserande läsning där liv och verk ständigt speglar varandra, tjänade visserligen en viktig pionjärinsats. Men är det inte idag hög tid att omvärdera denna joelbild? Ta detta till exempel: i de sista kapitlen i den 500 sidor tjocka biografin finner Nyman till sist sanningen om pojken i den grå byn. Denna sanning kan enligt Nyman rubriceras “ikaroskomplexet”. En diagnos som gör anspråk på att förklara allt det som Nyman förutsätter är väsentligt för en framgångsrik läsning av Joels verk — hans sexualitet, hans marginaliserade situation, hans vansinne.

Den biografiska läsningens pseudo-freudianska fantiserande roar visserligen i efterhand, men övertygar knappast en källkritiskt skolad publik på denna sida av Barthes, Foucault och besläktade uppgörelser med författarjaget och förlegade biografiska läsarter.

Lockelsen till sådana förenklingar är förstås särskilt stor när det kommer till fallet Pettersson. Joels liv lämpar sig ovanligt väl för psykologiserande projektioner av nymanskt snitt. Men varken Joel eller hans konst kan göras rättvisa så länge som han fortsätter att reduceras till den själssjuke byfåne som dessa perspektiv ständigt hostar upp på nytt. Det finns mer än schizofreni bakom dessa tavlor och texter.

Frågan är alltså, vad har hänt med de övriga perspektiven? Närläsningarna, dekonstruktionerna, de historiskt kontextualiserade analyserna av Joels konstnärskap och livssituation; när ska Joels förhållande till ålandsrörelsen och den historiska situationen klargöras? Helt uppenbart skulle allt detta låta sig göras. Behöva göras.

Glädjande är förstås att arbetet, eller åtminstone förberedelserna, redan har pågått ett tag. PQR och Ralf Svenblad har utfört en enastående kulturgärning genom att ge ut professionellt redigerade och stiligt paketerade utgåvor av Joels texter (vad som dock ännu saknas är det helt nödvändiga planschverket med alla Petterssons målningar).

För akademiker, författare — “alla, alla, alla” — är Joels oeuvre en veritabel guldgruva. Ännu oexploaterad. Buss på.