Snart¹ anländer tidningen du håller i din hand till en källare under Kungliga biblioteket i Stockholm. Där ska den katalogiseras av kunnig personal, arkiveras och lagras för evinnerlig tid. Länge kommer den sedan att få vänta där, på någon dammig hylla, förmodligen väldigt länge, tills den dag då någon intresserad av en ren händelse begär fram just det här numret och med förvåning kanske läser just dessa rader (förskräckt inser han då att de handlar om honom själv!).

På något vis finner jag det där tänkvärt. Att vardagen oavbrutet avlagrar sig som historia. Och att historien ruvar i arkiven, i väntan på att någon storögd teckentydare i framtiden ska komma för att fråga ut den.

Jag är bosatt i Stockholm och har genom mina studier emellanåt ärende till det nämnda arkivet. Det händer därför ibland att jag inte kan motstå att vandra ner för en lång och bred trappa som bokstavligt talat leder rakt ner i underjorden. Längst där nere under det Kungliga biblioteket finns nämligen ett lockande och välupplyst rum där det hela tiden smäller och smattrar från ett tjugotal märkvärdiga apparater bemannade av koncentrerade operatörer.

Ljudet kommer från plastspolar med film som snurrar fram och tillbaka i mikrofilmsläsare. På kommando från enkla knapptryckningar bär de fram sida efter sida ur samtliga de dagstidningar som någonsin utgivits på svenska. Även Ålandstidningen. Med andra ord är det historien som det smäller och smattrar om så där. Historien, mikrofilmad, lagrad och arkiverad på celluloidbas. Och där sitter de alltså, de storögda teckentydarna, och frågar ut historien, vertikalt projicerad mot svagt sluttande, vita träskivor.

När jag befinner mig där nere kan det hända att jag själv går fram till en av hyllorna, lyfter fram en ask och väljer ut någon rulle, exempelvis den som har märkts “Tidningen Åland, årgång 1909”.

Jag monterar den i maskinen, trycker på knapparna och låter sedan sidorna susa fram för mina ögon i blixtrande hastighet. Så snabbt att det inte ens är möjligt att uppfatta de fetaste rubrikerna. En till knapptryckning och historien stannar upp.

Det är nästan som ett lyckohjul, tänker jag, och dagens siffra visade sig bli lördagen den fjärde september. Jag har hamnat i tidningen Ålands avdelning för utrikes nyheter, för nästan hundra år sedan.

I Sverige är det den stora strejkens år, något som lämnat tydliga spår på det mikrofilmade uppslaget. Vid sidan av en annons för det välbekanta Mariehamns bokhandel syns ett referat från den senaste utvecklingen, sannolikt skrivet av chefredaktör Sundblom själv. Men där rapporteras också om att en djärv äventyrare vid namn Cooke kan ha blivit förste man till nordpolen. Och att greve Zeppelins fabulösa luftskepp har tagit sig hela vägen från Konstartz till Bodensee.

Nyheten om den häpnadsväckande luftfärden har illustrerats med ett kornigt fotografi. “Luftskeppet tillföres gas vid uppehåll under färden”, står det kort under bilden. Farligt, tänker jag och får genast bilden av det störtande Hindenburg, och ett fruktansvärt eldinferno, för ögonen.

En av uppslagets nyheter sticker dock ut mer än de övriga — i Danmark har någonting oerhört inträffat. En ung man och kvinna har tragiskt tagit sina liv på ett hotellrum i centrala Köpenhamn. Jag läser att de två älskande hittades döda med var sitt skotthål i tinningen och varsin pistol i händerna.

Där står också om självmordets romantiska dekor: “ett vitt lakan var utbrett över sängen och bestrött med rosor och hyacinter”. “Intet tecken” fanns, som pekade på annat än “att deras död varit frivillig”.

Vilka tragedier, vilka dramer, tänker jag och skakar på huvudet, utspelar sig inte här nere, i det Kungliga bibliotekets källare. Och — ja, slutligen, vad säger en teckentydare om allt detta?

Noter

¹ Krönikan publicerades i Tidningen Åland, 17 november 2007.