Nu har den pågått ett tag, rättegången mot världens största bittorrent-tracker, The Pirate Bay. Enligt vissa är det årtiondets viktigaste. Kanske ligger det något i det. Utan tvivel är det en av de mest intressanta.

Utanför rättens port, vid Stockholms tingsrätt, har anhängare till de åtalade samlats, försedda med plastsvärd, piratflaggor och ögonlappar. Med dessa karnevaliska rekvisita vill de understryka att processen i första hand är ett spektakel, ett skådespel med politiska innebörd snarare än juridisk.

För den som har vuxit upp på den här sidan om Commodore 64 är det lätt att identifiera de mytologiska teman som den åsyftade teatern erbjuder: en bländad och förvirrad cyklop vevar frustrerad mot vad han tror är den sluge Odyséeus. I själva verket rör det sig om internets tusenhövdade hydra, och om något famlande slag till äventyrs skulle råka kapa ett huvud finns snart tio nya på plats.

En vardaglig och för de flesta fullständigt självklar praktik är under angrepp från industrigiganter som kämpar med näbbar och klor för att konservera de juridiska villkoren för sin egen överflödiga verksamhet. En verksamhet som bygger på möjligheten att monopolisera kreatörers verk för att sedan agera mellanhand och casha in.

Bland teaterns agerande fanns John Kennedy, upphovsrättsindustrins högsta representant. En bekant till mig förvånades spontant över Kennedys bidrag till skådespelet: han vädjade om statliga ingrepp för att skydda den egna marknaden. Lätt ironiskt, tyckte vännen – alla dagar utom denna är Kennedy gissningsvis en god marknadsliberal och häftig motståndare till statliga intervention. Men i själva verket är dylika repliker fullständigt logiska. Dagens upphovsrättsindustrier föddes nämligen i en kamp kring monopol och har alltid haft monopolet som sitt levebröd.

Som alltid finns det skäl att kasta ett öga på historien. När den första upphovsrättslagen, “Statute of Anne”, stiftades i Storbritannien (1710), var syftet faktiskt att häva den eviga monopolrätt (eller privilegium som det hette på den tiden) som Londons boktryckare tillförskansat sig. Om en bokhandlare en gång köpt upp ett manuskript förfogade han nämligen för all framtid över ensamrätten att sprida verket vidare. Orimligt, tyckte författarna och fick medhåll från kungahuset.

I och med “Statute of Anne” begränsades denna eviga ensamrätt till blotta 14 år. Sedan dess har dock utvecklingen gått i stadigt motsatt rikting. 1998 godtog den amerikanska kongressen den så kallade “Mickey Mouse act”. Musse Pigg var, i enlighet med den då rådande lagstiftningen, på väg att bli allmän egendom. Något Disney’s lobbyister efter ihärdigt arbete såg till att sätta stopp för: upphovsrättens giltighetstid förlängdes. Bilden är snarlik över hela västvärlden: upphovsrätten tenderar att expandera på ett sådant sätt att verk inte längre blir allmängods, trots att de verkliga upphovsmännen sedan länge ligger döda och begravda.

Oaktat rättegångens resultat, vilka i realiteten inte har någon betydelse för andra än de åtalade, kommer det bli intressant att följa fortsättningen. Den vän av ordning som fortfarande tror att detta är en enkel fråga om laglydighet är mer än lovligt naiv. Frågan om upphovsrättens roll i vårt samhälle står för närvarande i mittpunkten för det politiska. Och den verkliga insatsen i detta spel är frihet på Internet kontra övervakning; bakom hörnet ute i Europa lurar fler övervakningsåtgärder i stil med FRA eller IPRED.

Efter varje föreställning delas det ut blommor. En annan av skådespelets agerande, professor Roger Wallis, vittnade i torsdags om det tveksamma i att tala om enkla samband mellan nedladdning och minskad kulturkonsumtion. Ett vittne i en svensk rättegång har alltid rätt till ersättning för eventuella utlägg. Wallis avböjde, men påpekade att man gärna fick skicka en blomma till hans fru. Vilket förstås kvickt snappades upp på nätet och resulterade i ett färggrannt berg utanför parets dörr.

Frågan är alltså vem: vem vinner en teater?

Krönikan publiceras inom kort i Tidningen Åland