På grund av förströdd tankspriddhet eller bara av ren slump snubblar jag in på en svensk blogg och läser där om någon som heter Ray Kurzweil. Denne Kurzweil har, visar det sig, med ekonomisk uppbackning från Google och Nasa grundat ett nytt universitet med det märkvärdiga namnet ”Singularity University”. Jag blir nyfiken och läser vidare. Johan Norberg, den ivriga bloggare som rapporterar om denna viktiga tilldragelse menar att det med stor sannolikhet är detta vi kommer att minnas och se tillbaka på om hundra år då historikerna gör bokslut för vår tid. Detta snarare än en växande recession och allsköns annat elände. Kurzweils universitet alltså. Men vem är han då?

Efter en del efterforskningar förstår jag att Kurzweil är en uppfinnare, något av ett geni. På 60-talet konstruerade han en dator med förmågan att komponera konstmusik på egen hand; på 70-talet en maskin för att mekaniskt avläsa text och syntetisera tal. På 80-talet lanserade han Kurzweilsynthen, och musiker svor att den inte gick att skilja från verkliga instrument.

Kurzweils mål är uppenbarligen att simulera människans kreativa förmåga, att med hjälp av datorer överföra den till kodade algoritmer. Hans stora dröm är drömmen om den kreativa maskinen Vilket genast får mig att tänka på den första roboten: en skitande mekaniska anka som 1739 tillverkades av Jacques de Vaucanson. Vida omskriven skördade den stora triumfer i de franska salongerna; Goethe lär ska ha varit det sista vittne som lämnade skriftlig rapport, mekanismen var då i ett åldrat och rätt miserabelt skick. Kort därefter försvann den ur historien.

Vad jag förstår har Kurzweil ännu inte byggt någon fekaliesyntetiserande anka, men bland de mer märkvärdiga uppfinningar han stått för finns en som är rent teoretisk: drömmen om den ”teknologiska singulariteten”; ett slags framstegets kokpunkt, en närmast mytologisk tid där allting blir möjligt.

Kurzweil har räknat, måttat och mätt — och 2045 är vi där. Då har vi nått den punkt då vi kan konstruera artificiella intelligenser som själv kan bygga sin egen nästa generation, som i sin tur bygger än kraftfullare AI:n och … utvecklingen eskalerar mot oändlighet.

I oändligheten är som bekant allting möjligt. De kreativa maskinerna, som till skillnad från Vaucansons anka är bättre än sin skapare, ska lösa alla de problem som vi själva inte kan hantera. Energikriser, fattigdom, global uppvärmning, etc. Till och med Kurzweils egen död. Ja, Kurzweil räknar faktiskt med att teknologin kommer att förlänga hans eget liv hela vägen in i evigheten. Ytterst kommer “mjukvaran” att frigöras från hjärnans begränsande vindlingar. Därefter är vi fria att vandra som lyckliga gudar i vår post-humanistiska framtid.

Det är förstås här som det firade nya universitetet kommer in i bilden. För att accelerera raketfärden in i framtiden, för att förbereda människorna för den Nya Tiden behövs ett nytt ledarskikt, nya medvetna eliter som är redo att ta över den dag frälsningen når oss. Därför detta universitet som vi ska minnas om hundra år.

Kurzweils fantasier ter sig förstås en aning grandiosa. De som köper dem kanske som lätt naiva. Men han har en framstående samhällsposition och är knappast ensam om att bekänna sig till messianska förväntningsmytologier. Vad kan man då lära sig av denna ohejdade teknikoptism, så snuddande nära det mytologiska? Att teknik är en mycket mottaglig projektionsyta för våra fantasier, dystopiska såväl som utopiska? Ja, förstås. Men kanske framförallt att varje tid alltid innehåller en specifik förväntan om sin egen framtiden, må den vara religiöst grundad eller sekulär. En förväntan som mycket sällan blir verklighet. Kurzweil exemplifierar detta.