Några orediga och oredigerade anteckningar från läsning av Nietzsche, genealogin, historien

Olika sorters historia

Ursprung = den “vanliga” historien:

3) Termer som Enstehung eller Herkunft anger bättre än Ursprung genealogins egentliga objekt.” (105)

Härkomst = (förenklat )vägen till uppkomsten, inte en kontinuitet:

4) Entstehung betecknar närmast uppkomst, den punkt där något träder fram. (108)

Ska inte betraktas i “finala” termer; ex: “som om ögat i alla tider varit till för att betrakta” (108):

Genealogin rekonstruerar i ställer olika utnyttjandesystem: ingen föregripande inriktning mot ett mål, utan en slumpartad växling av dominansförhållanden (108)

Uppkomsten äger alltid rum inom en sådan dominansrelation. En uppkomstanalys måste därför påvisa dess funktionssätt, det sätt på vilket krafter strider mot varann (108)

Uppkomst är alltså krafters entré på scenen (109)

Entstehung är en “scen”, en konfiguration => “inte det nödvändiga resultatet av något länge förberett och förutsatt, utan en scen där krafter möts med oviss utgång, där de till äventyrs kan segra men också riskerar att beslagtas” (117)

Uppkomsthärdar

N. talar om “Uppkomsthärd/Entstehungsherd”:

uppkomsthärden för begreppet om det goda, är inte riktigt vare sig de starkas energi eller de svagas reaktion, utan just denna scen där de intar sin platser mitt emot varandra

dvs. Härden är slagfältet (i samhället, bortom kriget), den scen som konstitueas genom helheten av krafter.

Inverterad Clausewitz

s. 110. Inverterad Clausewitz här (politiken som krigets fortsättning): En “härd”, en uppsättning maktförhållanden kodifieras och på så vis uppstår lagen, rätten; “allas krig mot alla” institutionaliseras på så vis: “Det vore fel att tro att detta allas krig mot alla enligt det traditionella tankeschemat kör fast i sina inneboende motsägelser och till slut går med på att avstå från våld och avskaffa sig självt till förmån för samhällsfred”; fred döljer krigets fortsättning. (110)

Om att tolka

Tolkning är aldrig att frilägga transhistoriska faktum, essenser:

Om att tolka vore att långsamt frilägga en i upprinnelsen dold betydelse, skulle bara metafysiken kunna tolka mänsklighetens tillblivelse. Men om att tolka är att med våld eller list slå under sig ett regelsystem som i sig inte har någon essentiell betydelse och påtvinga det en riktning, böja det efter en ny vilja, förmå det att fungera i ett annat spel och underkasta det vissa nya regler, då är mänsklighetens tillblivelse en serie av tolkningar. (111)

Subjektivitet

Människan, hennes specifika subjektivitet har en härkomst, har ingen essens och kan alltså vara föremål för tolkning

“Och genealogi bör skriva tolkningarnas historia.”; förslag på tolkningens föremål: “ideal”, “metafysiska kategorier”, “frihetstanken”, “det asketiska livet”. Genealogin spårar dessa genom historien i serier av “uppkomster av skilda tolkningar” (111)

En händelse

=> taktisk position, ett tillstånd/konfiguration i kraftfältet: “Med händelse bör man förstå inte ett beslut, ett fördrag, ett fältslag, utan ett styrkeförhållande som kastas om, en maktställning s0om intas, en vokabulär som övertas och vänds mot dem som använt den, ett herravälde som försvagas, utholkas, förgiftar sig självt, ett annat som i förklädnad gör entré”. (113)

Wirklische Historie (WH)

F. nämner fyra kännetecken/egenskaper.

Egenskap 1 => antiessentiell, antifundemantel (112)

WH, egenskap 2 => det finns ingen nödvändighet i historien, ingen teleologi — händelsen är kontingent: “De krafter som verkar i historien ärvarken underkastade ett mål eller någon mekanik, men väl maktkampens slumpfaktorer. De manifesterar sig inte som succesiva former av en urtida intention och antar aldrig glansen av ett färdigt resultat.” (113)

WH, egenskap 3 => kastar om avlägset och nära.

Ett historiskt sinne är också i stånd att kasta om det perspektiv av avlägset och nära som den traditionella historieskrivningen har etablerat (114)

Varför sker denna omkastning? därför att G visar hur historien sas är alldeles inpå, lämnar spår och avlagrar sig i oss. Historien finns i våra skenbara essenser. Historien finns i nuet. Därför börjar genealogin i nuet, väljer ut ett samtida objekt och historiserar det: “En effektiv historieforskning riktar blicken mot det allra närmaste, men bara för att plötsligt slita sig ifrån det och i stället fokusera det på avstånd”. [<= dvs historisera det]

Historieforskningen har bättre uppgifter än att vara filosofins tjänstepiga och beskriva sanningens och värdets nödvändiga födelse. Dess uppgift är att skapa särskiljande kunskap om energier och svaghetstillstånd, höjdpunkter och motgifter. Den bör bli en lära om botemedel (115)

“Särskiljande kunskap om energier och svaghetstillstånd” => omskrivet differenser i maktrelationernas/kraftfältets konfiguration

WH, egenskap 4 => Drar sig inte för perspektivism: WH “studerar ur en särskild synvinkel, i en medveten iavsikt att värdera, säga ja eller nej, följa varje spår av förgiftning ifråga och utröna det bästa motgiftet”, “en blick som vet varifrån den ser lika väl som vad den spanar efter.” WH “producerar, vertikalt från platsen därifrån den opererar, en historiens genealogi” (115)

“drar sig inte för att sätta sin egen orättvisa i system” (115)

[Tanke: var finns kontexten i detta? maktrelationerna/krafternas konfiguration är kontexten; G spårar mutationer och förändringar i detta kraftfält, på detta vis handlar genealogi om kontext]

6) Historikerns Herkunft

Om historikerns egenskaper (ungefär): historikerna “tvingas till att utlåna sin egen individualitet för att de andra ska kunna inta scenen och ta till orda. Därför måste han förhärda sig mot sig själv: avvisa sina preferenser och övervinna all avsmak, sudda ut sitt eget perspektiv och ersätta det med en påstådd universell geometri, låtsas död för att få tillträde till de dödas rike [är] utan ansikte, utan namn” (116)

Historikerna är asketer, genom att de förnekar sig själv.

Historieforskningens Enstehung (uppståndelse)

[En till inskjuten tanke: Foucaults sätt att skriva i denna text, stilen; den skiljer sig mycket från andra sammanhang; han ligger väldigt nära Nietzsche. man skulle kunna säga att han maskerar sig bakom Nietzsches ord och språk, gör dem till sina egna. Något som förstås är väldigt Nietzscheanskt]

7) “parodiskt/realitetsupplösande” => mot historien som minnei, parodierara genomatt använda historien i nuet, och göra den till vår egen
“särskiljande identitetsupplösande” => (diskontinuerligt) “[G] syftar inte till återfinna rötterna till vår identitet, utan går tvärtom ut på att lösa upp den; den är inte ute efter att lokalisera det unika urhem varifrån vi kommit /…/ den vill stället synliggöra de diskontinuiteter vi består av.”
“förkastande, sanningsupplösande” =>

I samtliga tre fall => frigöra hstorien från metafysik och antropologiska modeller för erinring. “Det handlar om att göra hstorieforksningen till mot-erinring”.

[1800-talseuropas “blandningar” förvirrade identit (orsakad av modernitet/nihilism) leder till att => “hålla loppmarknad på lediga identiteter”: germanska hjältar, medeltid, klassicism buds ut, historikern gräver fram dem; “en människa med historiskt sinne bör inte låta sig luras av den ersätttning hon erbjuds: den är bara en kostym”; exakt detta, man tar till sig en färdig mask/identitet istället för att skapa sina egen genom affirmation => exakt så som finlandsvenskar och en del förvirrade ålänningar gör…

Hur göra? “Inte så att [den historiskt sinnade] avvisar den i egenskap av allvarsman, han vill tvärtom driva den till dess yttersta: iscensätta en stor tidens karneval, vars masker oupphörligt går igen. Snarare än att spegla vår egen bleka invidualitet i det förgångnas öververkliga identiteter bör i när de återkommer irrealisera oss i dem. Och genom att återta alla dessa masker — [F exemplifierar med Nietzsches masker i de sista breven; Caeser, Jesus etc] — genom att återta historiens gyckelspel, kommer vi i vår irrealitet att återvinna den ännu overkligare identiteten av den gud som anfört det” (119)]