Här strosar man ovetandes fram och åter över jordklotets tunna skal utan minsta aning om vad som ruvar under ytan. Vad finns egentligen där nere? tänker jag för mig själv. Jag stannar upp, tittar ner på mina skor och börjar att fundera. Just nu befinner jag mig i en närförort till en stor svensk stad. Många rör måste det förstås finnas där nere. Och ledningar. Fiberoptik? Sannolikt. Avlopp? Utan tvivel. Tunnlar? Säkert.

Det finns en orsak till min plötsliga fascination för det som ytan döljer. Jag har nyss bläddrat genom det senaste numret av den fantastiska tidskriften Glänta. Där kan man läsa om allt och lite till i ämnet underjord; både om den faktiska underjorden (så som grottor, tunnlar och bergsrum) och i överförd bemärkelse – som underjordiskt motstånd eller underjordisk litteratur. Jag noterar några exempel som särskilt intresserar mig:

I Kappadokien i nuvarande Turkiet finns en underjordisk stad av väldiga mått. Den heter Derinkuyu, är 2700 år gammal och ska ha inrymt inte mindre än sex tusen invånare. Den var även förbunden med traktens övriga underjordiska städer genom ett tunnelnät. En av dessa städer lär ska ha inrymt femton tusen människor och varit bebodd ända fram till nittiotalet.

I samma tidskrift får jag också reda på att nästan hela Sveriges befolkning ryms i ett gigantiskt system av inte mindre än sjuttio tusen skyddsrum. Dessa aldrig använda urholkningar lämnade det kalla kriget efter sig; nu förfaller de, och snart kommer de kanske att vara föremål för historiskt och arkeologiskt intresse. Vilka väldiga hålrum människorna har preparerat åt sig själv. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket underjordiskt tomrum som under samma period har krafsats fram för att rädda amerikanska liv från Bomben.

Men dessa småskaliga penetrationer i klotets yttersta ytskikt kan knappast mäta sig med världens djupaste borrhål, som når 12 262 meter och ligger i Penchenga-Zapolyarny på ryska Kolahalvön. Borrandet tog nitton år i anspråk.

När jag läser om detta börjar jag att fundera över vilken underjord jag själv har växt upp ovan. Har Åland egentligen något innanmäte? Finns det någonting under ytan? Ön är ju mest platt tänker jag först, om vi bortser från Orrdals klint och Geta bergen. Men det finns grottor här och där – inga djupa och imponerande som borrhålet i Penchenga-Zapolyarny. Men ändå. Bergsskyddet – Mariehamns alldeles egna kalla kriget-urholkning – dyker förstås upp i tankarna.

Sen minns jag plötsligt en fascinerande historia från min barndom. Den om “Ryss-petters brunn”. En bonde – jomalkarl, med ryskt ursprung kanske, att döma av namnet – åkte till Stockholm för att bli spådd av en sibylla. Hon talade om för honom att en väldig guldskatt väntade under marken hemma på hans gård. Så Ryss-petter åkte hem till Överby och grävde. Och grävde. Och grävde. Han anlitade arbetare och sprängde, skuldsatte sig och sålde till sist sitt hus. Enorma djup nådde han, men utan att någonsin se skymten av det hägrande guldet. I bygden visste man att Ryss-petters brunn mycket väl kunde vara den djupaste i världen. En sedelärande historia måhända, men framförallt fascinerande. Brunnen står som bekant kvar där än i dag, för den som vill åka och titta. Eller fortsätta gräva.

Berättelsen om Ryss-petter påminner för övrigt en hel del om en annan semi-mytologisk historia från andra sidan Atlanten. Den om penninggropen på Oak Island, utanför Nova Scotia. Där har man grävt efter en guldskatt sedan sjuttonhundratalet, utan framgång. Kanske är det så att dessa återkommande historier om de hopplösa underjordiska urholkningarna – de inverterade Babelstornen – tillhör västerlandets uråldriga kulturella arketyper.

Ett nytt underjordiskt projekt har för övrigt planerats där hemma, hör jag. Under ytan, under vattnet, under bottenslammet: en tunnel till Föglö.

Hoppas man hittar guld.

Updatering: Läs om belgrads underjord.