Fasaden till huset där jag bor, på tionde våningen med utblick över Liljeholmstorget, har under de senaste veckorna genomgått en metamorfos. Miljonprogrammets annars så grå väggar har lysts upp av otaliga små lampor i varierande färg och styrka. Det är Julen, eller i varje fall julbelysningen, som har anlänt. Även till min egen balkong, bör tilläggas, för i går inhandlade jag tillsammans med mina två samboende en rejäl ljusslinga som nu stolt pryder vårt balkongräcke och bidrar till stadens allmänna upplysning.

Beklagansvärt nog har den julefrid som annars antas hänga samman med högtiden ännu inte lagt sig över området. Stora delar av torget nedanför mitt fönster har under hösten nämligen bytts mot en väldig grop som, i takt med kraftiga smällar från sprängladdningar och schaktmaskiners tilltagande buller, expanderar för var dag som går. Samtidigt har biltrafiken dragits runt torget på outgrundliga vägar. Med kaos och livsfara för oss fotgängare som följd.

En del har redan beklagat sig över oredan. Med tröstande ord har man då försäkrat oss som bor i området att den jättegalleria som man är i färd med att bygga kommer att stå klar redan till nästa jul. Då, har vi fått veta, ska en sprillans ny rulltrappa leda oss raka spåret in i ännu ett av konsumtionens glittrande tempel. Jag ser det redan framför mig: slanka skyltdockor i plast som hälsar mig med ett leende så snart jag sätter foten utanför dörren. Kanske kommer de att ha en tomteluva på huvudet.

Men har trots allt inte detta bullriga byggnadsprojekt någonting med julen att göra? För även om vår mest firade högtid kan förmodas symbolisera något slags avbrott — Kristus ankomst, fridens och sämjans tider, och så vidare — är den ju också i sig själv en upprepning av de gamla vanliga konsumtionsritualerna. Handla, paketera, ge bort, ät, konsumera. Pynta, sjung, dansa, lyssna och titta. Allt sådant som försiggår i en glittrande nybyggd galleria. Varje år kan vi läsa om det i tidningarna: rekordhandeln. Kanske skulle man lite elakt kunna påstå att julen inte är någonting annat än en årligen återkommande intensifiering av en i högsta grad vardaglig konsumtionsrytm.

Att julen är en kristen högtid, det vet ju alla. Men gräver man lite djupare i ämnet kommer man snart underfund med att den också har mycket äldre, hedniska anor. Vårt julfirande har nämligen vissa kopplingar till den senmedeltida karnevalstradition som den ryske kulturteoretikern Mikhail Bakhtin har skrivit om. Under karnevalstider genomgick de annars så strikta samhällshierarkierna en temporär omkastning, så att det som var lågt blev högt och det höga blev lågt. Plötsligt kunde undersåten fritt häckla överheten.

Skrattet, som annars levde en undertryckt tillvaro i medeltidens officiella kultur trängde vid dessa tillfällen fram som ett slags folklig motkultur, i fester och i litteratur (som mest berömt i Rabelais burleska författarskap). Ytterst kan dessa medeltida karnevalstraditioner spåra sin långa historia hela vägen tillbaka till det romerska firandet av vintersolståndet, en högtid som man kallade för Saturnalia — romarjulen. Vid denna högtid förväntades slaven, enligt samma karnevalsmodell, att ifrågasätta sin herre samtidigt som han åt av hans mat och betjänades av honom vid matbordet. De normala rollerna var omkastade.

Dessa karnevaliska omkastningar av rådande maktförhållanden förknippar vi inte längre med julen. Inte heller sammanlänkar vi den med någon särskild form av frispråkighet. Konsumtionsmomentet tycks istället vara det som har överlevt med bibehållen styrka. För jag läser att romarna under sina saturnaliefester också överöste varandra med presenter. Precis som vi gör idag.

Jag undrar om de gamle också kände av vår berömda julhets. Och tänker: kanske vore det inte så dumt med lite mer av det gamla? Lite mer karneval i julfirandet, lite mer av herren som tjänar sin slav. Lite mindre av rekordhandeln i de glittrande galleriorna.